Ännu en härlig dag i Kungsberget! Det är som en jättestor lekplats för vuxna och barn. Skidåkning på förmiddagen och halva eftermiddagen och sedan pulkaåkning med korvgrillning på kvällen. Vi har verkligen bara I-landsproblem här: ska jag ha de svarta eller de vita skidbyxorna idag, eller ska vi ha varm oboy eller te med i fikakorgen, måste hitta närmsta parkeringen, eller om man ska börja i sittliften eller i knappen...... vi har det för bra!
Kvälls-Puklaåkningen i Kungsberget är tradition nu. Vi har alltid åkt dit en kväll varje vinter med Christers kompisar för att åka pulka i den härliga backen och grilla korv i grillboden. Underbara kvällar att minnas (för man minns ju inte att det oftast har varit minus 15 eller mindre, konstigt det där med minnet som är ytterst selektivt!) För 10år sedan var inga barn med (ingen i kompisgänget hade några och vi försökte inte ens att låna)men vi hade jättekul och åkte tills vi stupade! Korvgrillningen förlöpte som sig bör och alla åkte hem glada och nöjda!
Idag och de senaste åren har det dock varit annorlunda: alla paren har nu minst två barn och pulkaåkandet har fått en helt ny dimension! Det är underbart dubbelt roligt att åka pulka tillsammans med ett gäng ungar! Vi skrattar, åker, faller av pulkorna, tävlar, springar upp igen inför nästa åk...... Det är mörkt och backen är endast svagt upplyst av lamporna från närmsta pisten och pistmaskinerna som jobbar på nästa dags underlag, underbart mysigt stjärnklart och kallt........ ikväll var det minus 14grader! De minsta barnen frös händer och fötter efter en stund, fick sitta nära elden (här fick man som mamma välja mellan ett skrikande barn eller ett genomrökt men varmt barn med halvsmälta (500kronors) stövlar efter närkontakt med elden). Korvgrillningen övergick till att truga i snoriga och snyftande kalla ungar, varm korv med (mycket kall) ketchup på, samtidigt som man försökte gnugga händer och fötter varma (Jenny du gjorde ett bra jobb här!), tappade korvar och julmust som frusit till sorbé (gick helt enkelt inte dricka). Det var dock ett gäng mycket glada föräldrar som till slut fick ge upp och åka hem med de snyftande barnen och stoppa dem i varma bad (vi får hoppas att barnen oxå har sellektivt minne så de vill åka med nästa år igen!) När man nu tänker på hur fort de senaste 10 åren gick, kommer vi alldeles för snart att bli ett gäng föräldrar till tonåringar som möts i backen till pulkaåkning och grillning och då får vi nu tyvärr åka själva igen........ inga tonåringar med självrespekt vill väl åka med mamma och pappa på sådana töntiga tillställningar!!!
Nyårsafton kom Anders och Annica hit från Uppsala med deras två söta flickor Lovisa 5år och Astrid 4år. Felicia och tjejerna lekte jättebra från första minuten, och de höll sig faktiskt vakna till tolvslaget och fick se alla fina raketer. (Jag slapp att vara med ute vid raketerna i år, skyllde på att Edith ju inte kunde sova själv inne). Under kvällen åt vi fin rådjursadel med potatisgratin och sallad (efterrätten blev glassbåtar, enkelt och snabbt för barnfamiljer som har annat att få tiden att gå med än att stå i köket och laga avancerade deserter....) Vi glömde Champagnen och slocknade alla en timme in i det nya året! (Nyårskrönika kommer senare när jag får lite mer datortid).
Jag ska försöka att inte vara tjatig, men jag ÄLSKAR verkligen att åka spark! Detta underbara fordon som man med lätthet kan ta sig omkring med på hårt packat snö. Idag åkte Edith med i sparklådan! Denna sparklåda av trä har en lång historia..... den har nämligen farmor Gun och hennes syskon åkt i när de var små, sedan hennes egna barn Anders och Christer och nu barnbarnen Felicia (hon åkte för 5år sedan) och idag Edith. Ja Farmor Gun är ju inte känt för att slänga saker, hela hennes hus är ett museum från början av -70talet, så självklart var sparklådan kvar (och även de vantar Christer hade som liten). Edith var jättenöjd att sitta i lådan (som man spänner fast enkelt med två läderremmar) och vi gav oss iväg till Ica Järbo för att posta ett brev till morfar, Karin och Tine.
En rolig sak med sparkåkningen är att det är socialt: man pratar med dem man möter på vägen. Utanför Ica träffade jag Hans och Margareta (också de på var sin spark) som bor på Finnäsvägen, fick jag veta (en utav de vägarna jag åkte vilse på här om dagen) och de såg att det stod: Flodman på sparken jag åkte på (man bränner in sitt namn bak på sparkens sits) och därför undrade de ju hur jag var släkt med Flodmans.... Jag har aldrig sett dessa trevliga människor förr, men nu stod vi där utan för Ica i ett snöigt Järbo och pratade på om allt möjligt. Vi postade brevet och på vägen hem mötte jag en man med en hund som oxå fick vänta på att plogbilen passerade, så vi pratades vid en stund. Alla hejar på alla och även tonåringarna är trevliga, jag tror snart att vi flyttar hit! Vi kan nog byta hus med farfar Stig som inte är så glad för snö....... han har stor gårdsplan som måste skottas varje gång det har fallit snö. Vi tycker att det är underbart att skotta snö, men detta gör vi ju bara någon enstaka gång om året, så jag förstår att man kan tröttna på det om det komer ett par decimeter tre gånger i veckan hela vintern.... grejen är den att här skottas det på riktigt: dvs att det skottas RAKA gångar, ordentligt slätt, ända ner till marken och snöbergen blir större och större för varje vecka som går! (Hemma i Skåne skottar man inte så noga, där försvinner snön oftast av sig själv efter någon dag tyvärr). I snöhögarna som blir kan ungarna gräva grottor som är jätteroliga att leka i, Felicia och Christer har grävt en jättefin etta med två ingångar och lampa:).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar